Drömmen Slår In

   Kl 10.00 hade jag tid på specialist mödravården för samtal med läkare om igångsättning men då var jag redan 2cm öppen och hon tyckte inte att vi skulle tvinga ut grabben. Läkaren bjöd dock på en hinnsvepning och sa att hon trodde det skulle bli bebis om ett par dagar. 

   Så jag åkte hem igen i tron om att det var några dagar kvar iaf. Men så började sammandragningarna ändra lite karaktär framåt em/kväll. 

   Kl 21 nånting ringde jag till slut förlossningen och frågade hur jag skulle göra. De ville ha in mig på kontroll eftersom jag behövde få antibiotika ett par timmar innan bebis tittade ut pga GBS i urinen (googla på det om ni inte vet vad det är och innebär). Väl på plats konstaterades dock efter en ctg kurva att bebis mådde bra, sammandragningarna var inte speciellt regelbundna men smärtsamma men fortfarande bara 2cm öppen och tapp kvar. Så jag skickades hem igen. 

   Satte mig i bilen (Jhonny var kvar hemma med tjejerna) och körde hem till Kil igen. Fick bita mig i handen och djupandas både en och två gånger på vägen dock pga sammandragningarna haha. 

   Väl hemma innanför dörren kom nästa värk och Jhonny frågade lite i panik om jag hade haft så ont på sjukhuset med och varför de då skickat hem mig. Men jodå det gjorde lika ont. Jag tog mina 2 ordinerade Alvedon och gick till köket. Kl var då 23.18 och de hade sagt att jag skulle ta en sömntablett och lägga mig när jag kom hem. Men jag ville äta något först så jag gick till köket för att göra en macka. Ny värk! 

   Satte mig på huk för att komma undan smärtan. När jag ställde mig upp igen sa det PLASK! Där gick vattnet över hela golvet 😅 Hoppsan sa haha! 

   Det var bara att ringa förlossningen igen och åka tillbaka. Denna gång med stackars Adele och Hailey i bilen som rycktes upp ur sömnen. Tack och lov hade jag haft vett nog att be pappa komma redan första gången jag var på sjukhuset under kvällen så han var på väg från sthlm för att hjälpa oss med tjejerna. Tyvärr var han inte framme än... 

   Kl 23.45 var vi framme på förlossningens parkering och jag vaggade stönande upp på avdelningen med familjen framför som öppnade dörrar och puttade mig i rätt riktning haha. 

   In på ett undersökningsrum och upp på en hård brits och på med ctg igen. Nepp fortfarande bara 2 cm öppen men dock stormvärkar  (värkar som i princip inte går över utan bara ökar i intensitet utan vila mellan topparna). Adele och Hailey fick sitta i dagrummet med Jhonnys telefon som sysselsättning, älskade underbara fina tjejerna som bara hängde på och gick med på allt. 

   Barnmorskan insåg att detta skulle gå fort så hon sprang och fixade antibiotikat som hon hängde fritt så det gick in fort som tusan. Tyvärr fanns inget förlossningsrum ledigt än så där låg jag på den kalla hårda britsen med värkar som slet sönder mig och det fanns ingen tillgång till smärtlindring av någon form. 

   Man kan säga att jag insåg nyttan med att hyperventilera den kvällen haha. Man blir härligt avdomnad i både kropp och sinne efter ett tag haha. 

   Efter vad som kändes som en evighet var rummet äntligen ledigt och vi skulle flytta oss dit.  Längst bort i korridoren och det fanns ingen ledig rullstol.... Jhonny och en underbar undersköterska mer eller mindre bar mig dit genom värkarna för jag var så borta av syrebrist att jag inte ens orkade öppna ögonen... 

   Inne på rummet fick jag äntligen lustgas och narkosen tillkallades då jag ville ha bedövning denna gång (födde tjejerna med enbart lustgas). När jag kom upp i sängen och barnmorskan kollade så var jag dock redan öppen 10cm. Jag hade alltså hyperventilerat mig från 2 till 10 cm på ca 20 minuter... Det var skönt, not! 

 

   Narkosläkaren kom i imponerande fart och jag slängdes över på sidan och blev tvättad på ryggen. Men när herr doktor fick för sig att jag skulle släppa gasmasken för att kunna ta till mig hans instruktioner ja då kunde jag inte göra annat än skaka på huvudet så Jhonny sa till dom att "nej hon vill inte. Det går inte!" Och sen hörde jag barnmorskan utbrista "Nej stopp vänta! Det är för sent, jag ser bebisen!" 

  Så gick det med den planen om skön bedövning denna gång haha. Läkaren drog av sig skyddskläderna och tackade för sig och sprang vidare till nästa haha. 

   I lustgasdimman hörde jag hur min mobil började ringa och alla i rummet började skratta. Idiotisk tidpunkt att ha ljudet på när ens ringsignal är "Batman on drugs" återigen googla det haha. Hur som så var det min pappa som äntligen var på plats hos tjejerna i dagrummet. 

   Så då sa barnmorskan att det var dags att sluta hålla emot bebis och låta honom komma ut. Och ut for han bjässen! 

   3985g och 52cm lång. Men barnmorskan sa att han nog egentligen vägde över 4kg men han passade på att bajsa precis när han kom ut så där försvann nog ett par gram haha. 

   Efteråt följde samma hemska skakningar som jag även fick med Adele och Hailey. Nånting om slaggprodukter som lämnar kroppens muskler efter en enorm kraftansträngning. Man ligger och skakar helt okontrollerat typ som ett grand mal epileptiskt anfall. 

   Tack och lov går det över ganska fort. Lite svårt att balansera nykläckt bebis i famnen samtidigt dock hehe. 

   Eftersom pappa och tjejerna var på plats så fick de smyga in i rummet och hälsa bara några minuter efter att Liam gjort entré innan de åkte hem och sov igen. 

   Tyvärr hann inte antibiotikat alltså verka i kroppen i minst 2 timmar innan Liam kom ut så vi blev kvar ett par dygn på BB för observation men allt gick så bra så! Nu är vi hemma och njuter av livet som 3 barnsfamilj ❤